emmaaalmgren

Ibland vill jag bara ställa mig och fråga den som bestämmer över alla liv, varför just dem mest värdefulla och underbara drabbas av det värsta. Jag vill bara ställa mig och skrika det, rakt i ansiktet på den.
Jag önskar att det hade varit jag som hade fått sjukdomen istället för mamma. Jag önskar att det var jag som blev påkörd istället för min vän. Jag önskar att det var jag som hade reumatism istället för min syster. Jag önskar att det var jag som krockade med bilen istället för mina vänner.
Jag önskar att allt bara var påhittat, att inget av det här har hänt. Men det har det och hur ska man kunna acceptera det så lätt? Jag vet att alla säger att det kommer att gå över, det kommer att bli bra.. Men när blir det bra? När vet man att man äntligen inte mår dåligt längre? När kan man slappna av utan att vara på helspänn varje gång man är hemma?
Snälla, berätta för mig när man kan det. För helt ärligt så tror jag att man aldrig kan återhämta sig.




love,
emmaaalmgren